H.264, H.265 och MJPEG är de vanligaste komprimeringsteknikerna – kodekarna – för digital video. I en bevakningskamera minskar de storleken på bildströmmen så att den kräver mindre bandbredd att överföra och mindre utrymme att lagra.
Alla tre reducerar och tar bort redundant videodata, men de gör det olika effektivt – och det avgör hur mycket bandbredd och lagring en kamera behöver.
MJPEG, eller Motion JPEG, är det enklaste formatet. Varje bildruta komprimeras för sig som en fullständig JPEG-bild, utan beroenden mellan rutorna. Det gör formatet feltåligt men minst databesparande. H.264 och H.265 är effektivare genom att bara koda det som ändras mellan bildrutorna: efter en komplett startruta beskriver de följande rutorna enbart de pixlar som rört sig, med hjälp av rörelsevektorer. Skillnaden är stor. H.264 kan minska filstorleken med mer än 80 procent jämfört med Motion JPEG utan att kvaliteten försämras, och H.265 är i sin tur ungefär dubbelt så effektiv som H.264 – samma eller bättre bildkvalitet till omkring halva lagringsbehovet.
Bakom beteckningarna ligger internationella standarder. H.264 är ITU-T:s namn på det som även heter ISO/IEC 14496-10, MPEG-4 Part 10 eller Advanced Video Coding (AVC). H.265 heter formellt High Efficiency Video Coding (HEVC) och är dubbelpublicerad som ITU-T H.265 och ISO/IEC 23008-2. Båda togs fram gemensamt av videoexpertgrupperna inom ITU-T och ISO/IEC.
För en beställare påverkar valet av kodek hur mycket lagring och nätverkskapacitet en anläggning behöver, men inte de rättsliga kraven. Inspelat material får enligt Integritetsskyddsmyndigheten inte lagras längre än nödvändigt – Europeiska dataskyddsstyrelsen rekommenderar som tumregel tre dygn – och det ska skyddas med lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder oavsett vilken komprimering som används.