HD, FullHD och Ultra HD 4K är de vanligaste upplösningsklasserna på bilder från bevakningskameror: HD motsvarar 1280×720 pixlar, FullHD 1920×1080 pixlar och Ultra HD 4K 3840×2160 pixlar. Fler pixlar ger mer detaljer att arbeta med, men hur användbar bilden blir i praktiken avgörs av hur många av pixlarna som faktiskt hamnar på motivet på det aktuella avståndet.
Beteckningarna kommer från tv-världen: HD motsvarar HDTV 720p, FullHD HDTV 1080p och Ultra HD 4K så kallad UHDTV, samtliga i formatet 16:9. I megapixel rör det sig om cirka 0,9, 2,1 respektive 8,3 megapixel per bild – 4K har alltså fyra gånger så många pixlar som FullHD. En HDTV-beteckning säger mer än ett rent pixeltal, eftersom den även ställer krav på färgåtergivning, full bildfrekvens och format.
Fler pixlar ger ändå inte automatiskt en bättre bild. Avgörande är pixeltätheten – antalet pixlar per meter på avståndet till motivet – tillsammans med objektiv, scenbredd, ljus och komprimering. Standarden SS-EN 62676-4 anger operativa nivåer: ungefär 25 pixlar per meter för detektering, 125 för igenkänning och 250 för identifiering. Tätheten sjunker med avståndet, och en högre täthet ger marginal i sämre ljus eller när personen inte är vänd mot kameran.
Valet av upplösning hör därför ihop med en risk- och behovsanalys, så som branschnormen SSF 1060 beskriver. FullHD (2 MP) brukar ses som ett golv för professionell bevakning, medan 5–6 MP ofta väljs vid nyinstallation. Högre upplösning ställer samtidigt större krav på överföring och lagring och gör bilden mer integritetskänslig – och dataskyddsreglerna gäller redan vid inspelningen.