Kamerabevakningslagen (2018:1200) reglerar kamerabevakning i Sverige och kompletterar EU:s dataskyddsförordning (GDPR). Lagens syfte är att tillgodose behovet av kamerabevakning för berättigade ändamål och samtidigt skydda fysiska personer mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten vid sådan bevakning.
Lagen trädde i kraft den 1 augusti 2018 och ersatte den tidigare kameraövervakningslagen (2013:460); samtidigt skiftade lagstiftarens ordbruk från övervakning till bevakning. Eftersom GDPR gäller utöver kamerabevakningslagen krävs en rättslig grund enligt dataskyddsförordningen för att filma identifierbara personer. Avgörande för vilka regler som gäller är vad kameran faktiskt kan fånga och i vilket syfte. Filmar en privatperson enbart sin egen tomt kan ett privatundantag göra att bevakningen faller utanför både kamerabevakningslagen och GDPR; så snart kameran når grannens tomt, en trottoar eller annan allmän plats gäller däremot GDPR.
Den största förändringen kom den 1 april 2025, då tillståndsplikten upphörde. Tidigare behövde myndigheter och vissa aktörer med uppgift av allmänt intresse söka tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY); numera gör verksamheten själv samma intresseavvägning som myndigheten förut gjorde – bevakningsintresset måste väga tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Avvägningen ska dokumenteras, och den som bevakar ska föra en förteckning över sin kamerabevakning. Att tillståndet slopats betyder inte fritt fram: reglerna ska fortfarande följas, men ansvaret har flyttats till den enskilda verksamheten. Kravet på tydlig upplysning genom skyltning gäller oförändrat, och IMY utövar tillsyn och kan ta ut sanktionsavgift vid överträdelser.