En panoramakamera (eng. panoramic camera) används när ett extra stort synfält behövs och täcker en bred yta – i regel 180 till 360 grader – med en enda enhet. Vissa modeller består av flera linser i samma hölje som flätas samman till en enda bild.
Termen är en branschbeteckning snarare än en standardiserad klass, och den rymmer två principiellt skilda utföranden. I en fisheye-kamera ger en enda sensor med vidvinkellins 360 graders översikt vid takmontage och omkring 180 grader vid väggmontage. Den cirkulära råbilden är geometriskt förvrängd och rätas ut digitalt (dewarping) till naturligt seende vyer, som kan delas upp i flera virtuella utsnitt – panorama, dubbelpanorama eller en quad-vy som efterliknar fyra separata kameror. I en multisensorkamera byggs i stället flera sensorer och linser in i samma hus, och deras delbilder fogas ihop till en sammanhängande panoramabild. Det är detta utförande ordlistans formulering om sammanflätade linser syftar på; en panoramakamera består alltså inte alltid av flera linser.
För en beställare är poängen att täcka en stor yta från en enda monteringspunkt och därmed minska antalet blinda vinklar och behovet av flera kameror – med en licens, en kabel och en IP-adress. Valet mellan utförandena styrs av avvägningen mellan täckning och detaljskärpa: en multisensorkamera ger en bredvinklig bild med mer detalj även på längre avstånd, medan fisheye passar bäst för mindre inomhusytor som butiker och entréer. Eftersom pixlarna fördelas över en mycket bred yta sjunker pixeltätheten på målet med avståndet, vilket avgör hur långt bort en person kan kännas igen eller identifieras.
Begreppet definieras inte i kamerabevakningsstandarden SS-EN 62676 eller i normen SSF 1060, men en panoramakamera måste ändå uppfylla de bild- och funktionskrav som dessa styr i en anläggning.