Face recognition (ansiktsigenkänning) är en biometrisk teknik där utmärkande ansiktsdrag i en kamerabild omvandlas till en digital mall och jämförs mot ansikten i en databas, antingen för att identifiera vem en person är eller för att verifiera en uppgiven identitet. Eftersom tekniken behandlar känsliga personuppgifter är den starkt reglerad och förekommer sällan i vanlig kamerabevakning inom EU.
Tekniken analyserar unika ansiktsdrag – avstånd mellan ögonen, näsbredd, käklinje och kindben – och omvandlar dem till en digital biometrisk mall som jämförs mot tidigare lagrade mallar. Ett vanligt foto blir en biometrisk uppgift först när materialet genomgår en sådan särskild behandling. Jämförelsen ger aldrig ett definitivt ja eller nej, utan en statistisk sannolikhet för att det är samma person, alltid med en viss felmarginal.
Vid verifiering jämförs en sparad mall mot ett ansikte, ett mot ett; vid identifiering jämförs en mall mot många för att hitta en viss person i en grupp eller databas. Ansiktsigenkänning ska inte förväxlas med ansiktsdetektering (face detection), som bara upptäcker att ett ansikte finns utan att avgöra vem det tillhör.
För en beställare ligger tillämpningarna nära passersystem: inpassering till säkra utrymmen, inloggning i ett låssystems app i stället för lösenord, och biometriska låssystem där brukaren är sin egen nyckel. Att identifiera någon med biometri innebär att känsliga personuppgifter behandlas, med särskilt starkt skydd i GDPR. Samtycke håller sällan som rättslig grund i beroendeförhållanden. En gymnasienämnd som registrerade elevers närvaro med tekniken fick 200 000 kronor i sanktionsavgift – ett beslut som en kammarrätt sedan fastställde.
Centrala risker är bias – att en modell känner igen vissa ansikten sämre och pekar ut fel person – och ändamålsglidning, att kameror börjar användas för nya syften. Terminologin för biometri, verifiering och identifiering standardiseras i ISO/IEC 2382-37.