FPS står för engelskans frames per second, alltså antal bilder per sekund, och är ett mått på bildhastighet – hur många bildrutor en kamera fångar varje sekund. Vid omkring 25 bilder per sekund uppfattas rörelse som flytande film, och i kamerabevakning körs systemen ofta på en lägre bildhastighet, typiskt 6–12 FPS, för att spara lagring och bandbredd.
Bildhastighet kallas på svenska även bilder per sekund eller rutor per sekund, ibland förkortat F/S, och anger hur snabbt en följd av bildrutor spelas in eller visas. Att 25 bilder per sekund upplevs som flytande är en konvention för film och tv – biograffilm visas i 24 rutor per sekund, europeisk tv i 25 – inte en gräns för vad ögat kan uppfatta, som registrerar betydligt snabbare förändringar än så.
I praktiken är valet av bildhastighet en avvägning. Moderna nätverkskameror klarar normalt upp till 25–30 FPS, vissa modeller upp till 60, men hastigheten sänks ofta vid inspelning för att spara lagring och bandbredd. Därför körs allmän översiktsbevakning gärna på reducerad bildhastighet, typiskt 6–12 FPS, medan detaljerad övervakning, identifiering och snabbrörliga objekt kräver mer, upp mot 25 FPS. Tillsammans med upplösning och komprimering är FPS en av de parametrar som styr bildkvalitet, lagringsbehov och bandbredd.
Den styrande standarden för säkerhetstillämpningar, SS-EN 62676-4, anger inget enda universellt värde utan knyter kravet till bevakningsuppgiften; en ofta angiven undre praktisk nivå för allmän bevakning är cirka 6 FPS. I Sverige projekteras och installeras systemen enligt Stöldskyddsföreningens norm SSF 1060, som bygger på samma standardserie. Kamerabevakningslagen och Integritetsskyddsmyndighetens tillsyn reglerar när och hur bevakning får ske, men ställer inga krav på bildhastighet – det är en teknik- och normfråga.