KBL är en förkortning för kamerabevakningslagen (2018:1200), den svenska lag som tillsammans med EU:s dataskyddsförordning (GDPR) reglerar när, var och hur kamerabevakning är tillåten.
Förkortningen skrivs ibland KbL, med litet b. Lagen trädde i kraft den 1 augusti 2018 och ersatte den tidigare kameraövervakningslagen (2013:460), ungefär samtidigt som GDPR började tillämpas. Syftet är dubbelt: att tillgodose behovet av kamerabevakning för berättigade ändamål och samtidigt skydda enskilda mot otillbörligt intrång i den personliga integriteten.
Lagen är inte ett fristående regelverk utan kompletterar GDPR. Med kamerabevakning avses bland annat att en tv-kamera eller jämförbar utrustning används för varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning, inklusive ljudupptagning. Bevakning i brottsbekämpande verksamhet faller i stället under brottsdatalagen. Grundprincipen är en intresseavvägning: bevakning är tillåten endast när intresset av den väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Den som bevakar måste dessutom informera om bevakningen, tydligt och lättillgängligt.
För en beställare är förändringen 2025 avgörande. Tillståndsplikten upphörde den 31 mars 2025, och sedan den 1 april behöver ingen längre ansöka om tillstånd hos Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), som är tillsynsmyndighet. Efter decennier av tillståndskrav innebär det ett systemskifte. Enklare betyder dock inte kravlöst: ansvaret för att göra rätt ligger nu helt på den som bevakar. Tidigare tillståndspliktiga aktörer, främst myndigheter och andra som utför uppgifter av allmänt intresse, ska i stället själva göra en dokumenterad intresseavvägning och föra en förteckning över sin bevakning. IMY kan besluta om sanktioner mot den som brister.