Perimeterskydd, även kallat områdesskydd, är det fysiska skydd som markerar och bevakar gränsen kring ett område för att hindra obehöriga från att ta sig in. Det byggs oftast av stängsel, grindar, väggar och portar och kompletteras gärna med säkerhetsteknik som rörelsestyrd belysning, kamerabevakning och videoanalys.
Medan skalskyddet är byggnadens sista barriär – det mekaniska inbrottsskydd som omsluter själva huset – ligger perimeterskyddet längre ut och avgränsar hela det område som ska skyddas. Dess uppgift är att markera en tydlig gräns och förhindra att obehöriga beträder området, och det skyddar normalt egendom som förvaras utomhus innanför inhägnaden. En grundprincip är att skyddet ska vara så svårt som möjligt att forcera och hålla en jämn nivå runt hela omkretsen, så att ingen sida blir den svaga punkten.
Hur kraftigt skyddet behöver vara avgörs av vad som ska skyddas. Normen SSF 1087 delar in det fysiska områdesskyddet i fyra klasser, A till D, var och en med fyra risknivåer. Klass A räcker där egentligen inget intrångsskydd krävs, som byggstängsel eller viltstängsel, medan klass C avser industri och hamnar med stöldbegärlig egendom och klass D objekt med mycket högt skyddsvärde som kraftverk, flygplatser och anstalter.
Normen omfattar bara det fysiska skyddet; detektering och larm regleras separat. Den elektroniska delen, tekniken som ska upptäcka inkräktare i området utanför byggnader, hör i stället hemma i en egen standard för perimeterskydd.