Kamerabevakning innebär att en plats bevakas med en eller flera kameror, varaktigt eller återkommande och utan att kameran styrs på platsen. Det som tidigare kallades kameraövervakning är i dag den vedertagna och lagstadgade benämningen; engelskans CCTV används som äldre synonym.
Enligt 3 § kamerabevakningslagen (2018:1200) räknas en tv-kamera, ett annat optisk-elektroniskt instrument eller jämförbar utrustning som kamerabevakning när den, utan att manövreras på platsen, används för varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning. Avgörande är att personer kan identifieras. Begreppet omfattar även separat utrustning för att ta upp ljud eller behandla materialet och är därför mer än enbart den rörliga bilden. Den äldre kameraövervakningslagen (2013:460) talade om övervakningskamera, och beteckningarna kameraövervakning och CCTV lever kvar. CCTV står för closed-circuit television – ett slutet system där bilden överförs mellan kameran och dess ägare.
Bevakning förekommer i butiker, sjukhus, skolor, på parkeringar och byggarbetsplatser såväl som i flerbostadshus och industri. Även drönarbevakning och ansiktsigenkänning ingår. Kamerorna finns i format som dome, bullet och PTZ (pan-tilt-zoom), och modern utrustning analyserar ofta bilden direkt i kameran för att skilja människa från fordon och djur.
För en beställare är juridiken central. Bilder på identifierbara personer är personuppgifter, så bevakningen omfattas av både dataskyddsförordningen (GDPR) och kamerabevakningslagen. Sedan den 1 april 2025 krävs inget tillstånd från Integritetsskyddsmyndigheten (IMY); i stället ska den som bevakar själv dokumentera en intresseavvägning där bevakningsintresset väger tyngre än integritetsintresset, och föra en förteckning över bevakningen. För installationen finns branschnormerna SSF 1061 för anläggarfirma och SSF 1062 för behörig ingenjör, medan standardserien SS-EN 62676 anger systemkrav och kopplar bildkvalitet till pixeltäthet – från att enbart upptäcka en person till att kunna identifiera en enskild individ.